Svarte-Petter

Goder afton vänner och läsare. Bloggen har inte varit prioriterad att vårda och enligt vår besöksstatistik har inte ni heller haft något större sug efter Svarte-Petter. Vi kan kalla det hela för oavgjort och tar raskt nya tag inför det nya året. Veckan som gått har varit familj, släkt och vänner jag inte träffat på alldeles för lång tid, jul kan vi kalla det. Nu är den förbi och imorgon lämnar jag det gula huset för ett annat hus, ett tjugotal mil härifrån. Mer om det kommer senare. Julen, ja, det var väl ingen Norénjul så man ska inte klaga. Det var alldeles precis som vanligt, klockslagen detsamma, rutinerna likaså. För att citera den heliga skriften "allt var så som de hade sagt det". Den som vet i vilken bok och kapitel samt skriver det i kommentarsfältet vinner ett pris. Nåja, juldagen var fylla i all dess prakt, givetvis ingen utgång på något utav Värnamos något torftiga vattenhål för alkoholsugna. Umgänge med de närmsta vänner, köksfläktsrökning och allt enligt skolboken regler. Till min stora glädje har vår granne kyrkan införskaffat ett nytt pingisbord så åtskilliga timmar har ägnats åt att slå en minimal boll så hårt så möjligt med största möjliga precision. Pingis är en fantastisk sport och att jag var såhär duktig på att utöva sporten hade jag ingen aning om. Har haft många, långa och hårda slagdueller med min bror som imponerat stort på mitt eget ego. Imorgon kommer hela pappas tjocka släkt hit vilket i runda slängar betyder en påfyllning med folk på en horisont till femton-tjugo pers. Det enda som glädjer mig är att mitt tåg går 19.10 på kvällen.

Så, för att återanknyta till inläggets rubrik samt ovan nämda lilla mening. Imorgon är dagen då saknaden äntligen kan bytas till glädje. Ikväll frågade min filosofiska vän om jag inte kunde sätta ord för hur mycket jag saknade Olivia. Jag sa att det inte gick, särskilt inte då jag inte är mästare i talspråk. Jag sa att jag tar det här istället. För det är lite det som är problemet, saknaden har blivit så stor att det inte finns ord till det längre. Saknaden har tagit över ordförrådet och bokstavligen tömt det på innehåll. Att ens ge sig på att med några ord förklara hur det känns är orimligt. De här fyra veckorna sedan jag sist fick kyssa hennes läppar är det absolut längsta i mitt liv. Att varje natt gå till sängs med sig själv när jag vet att det finns någon på andra sidan landet som jag kan dela den med är helvetiskt jobbigt. När telefonsamtalen blir jobbigare och jobbigare för att saknaden bara slammar igen alla tankar och samtalsämnen. Men nu, när tiden har fått driva mig snudd till galenskapens gap så har kalendern äntligen dragit fram den 28:e december och som jag har längtat, nästan ihjäl mig. Om cirka tjugo timmar får jag äntligen träffa den jag saknat så jävla hårt. Jag vill vara där nu.

Varför inte avsluta kvällen med svartaste vi har, Franke, "Ensamhetens anlete samt adress"