En julfundering
Då var det julafton. Har svårt att känna någon större glädje. Det är som det alltid har varit, ett himla liv och kiv helt enkelt. Visst känner jag av någon slags julefrid, det är tyst och lugnt i huset nu. Alla har gått och lagt sig. Själv tänker jag nog vänta en timme till. Fira lite i min ensamhet, kanske tjuvröka eller läsa en bok. Svårt att ändå finna ro, det finns en saknad i kroppen som gör mig förlamad, det sticker i hjärtat och jag kramar om mig hårt i ett desperat försök att hitta ett substitut för den närhet jag så innerligt saknar. Men inte hjälper det utan det dröjer, galen blir man på kuppen. Så, julafton, traditioner av börd skall åter dammas av ur gamla flyttkartonger i något förråd. Nog kommer det se ganska exakt ut som det gjort genom alla år. i alla fall ända sen den dagen då familjen bestämde att vi inte längre skulle kuska runt till släktingar och fira jul. Ett skönt beslut var det. Sedan dess har vi suttit i det gula huset, mittemot stationen i Rydaholm. Jag kan lägga upp ett schema över hur det kommer se ut men det är itne särdeles intressant för någon utav er. Är rutiner en trygghet? Kanske är det så, vad vet jag. Julklappar ska det bli, hann aldrig få någon panik över detta och nu skyller jag endast på posten för att möjligen den viktigaste klappen inte riktigt kom hela vägen hem. Men det löser sig va? Det brukar lösa sig så småningom, alltsammans hela kalaset.
Ändå är det lite nostalgiskt här i bygden. Igår körde jag sträckan Rydaholm-Värnamo på 27:an, ensammen i gamle V70:n. Som förr i tiden, särskilt ångeststräckan hem. Ett par hundra gånger har tanken om att krocka med en älg på väg hem och sedna funderat över vad som hänt. Har aldrig ens varit nära att smälla på en älg men någonstans i skogen finns dom. Så idag gick jag även promenaden från gamla jobbet till Rörstorp tåghållplats. Den sträckan är lite mer än hälften av sträckan från jobbet till min lägenhet. Det var längesen jag lufsade den sträckan nu. Inte sen jag slutade tror jag det hänt. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Mycket gott vatten dessutom. Värnamo har alltid varit förknippat med ångest och leda, det är svårt att ändra på. Kommer alltid minnas Värnamo så. Få glada saker finns, som vänner man träffar alldeles för sällan, men som ändå bara finns där. Det är fint, det är kärlek på ett bra plan. Vi fikar, dricker kaffe som aldrig förr och allt är som vanligt.
Hemma i det gula huset är allt som vanligt även här. Hunden är förstås centralpunkten och vi andra kommer lite i andrahand. Men hunder är söt, det är inte vi pojkar. Hunden vinner alltid på poäng, den är tyst, kissar inte speciellt ofta inomhus, den springer efter mamma vad nu än mor sysslar med. Är mamma och handlar ligger hunden pliktskyldigt och väntar vid dörren tills mor kommer hem igen. Då flyger vovven fram som en pil genom hallen och tillbaka. Jag tror inte det är speciellt kul att vara hund. Antar att de inte bryr sig om det ändå, ett soft liv har de nog. Vi har tagit några kvällspromenader, hunden och jag. Jag röker, hunden bajsar i andras trädgårdar, fair deal tycker jag.
Familjen, även den är kvar. Fast visst händer det lite saker. Äldste bror flyttar till Kanada om åtta dagar, minste bror håller på och tar körkort och näst yngste bror står i den stora livsvalskrisen. Var jag själv står vet jag inte riktigt. Här glider jag mest runt, försöker slippa så mycket städande och andra liknande ting.
Vad ville jag få säga med den här texten? Inte speciellt mycket, ville mest låta tangenterna få dansa över bordet lite. Ingen kommer ändå att läsa den här bloggen på julafton så vad gör det? Nej, mest av allt vill jag nog ha söndagkväll, men det är fem hela långa jävla dagar tills dess. Fram tills dess blir det familj, släkt och vänner i olika former i olika berusningsgrader.
God jul önskar jag
/Grinch Sune
PS. Påväg in till Värnamo ikväll när jag skulle hämta min lillebror på hans jobb så hörde jag en liveupptagning med Mange Schmidt. Och när de körde hans senaste hit, "Inget att förlora", var jag tvungen att byta till RixFM. Det lät som om någon höll på och slaktade grisar när de "sjöng" refrängen, fy fan säger jag bara. DS.
Ändå är det lite nostalgiskt här i bygden. Igår körde jag sträckan Rydaholm-Värnamo på 27:an, ensammen i gamle V70:n. Som förr i tiden, särskilt ångeststräckan hem. Ett par hundra gånger har tanken om att krocka med en älg på väg hem och sedna funderat över vad som hänt. Har aldrig ens varit nära att smälla på en älg men någonstans i skogen finns dom. Så idag gick jag även promenaden från gamla jobbet till Rörstorp tåghållplats. Den sträckan är lite mer än hälften av sträckan från jobbet till min lägenhet. Det var längesen jag lufsade den sträckan nu. Inte sen jag slutade tror jag det hänt. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Mycket gott vatten dessutom. Värnamo har alltid varit förknippat med ångest och leda, det är svårt att ändra på. Kommer alltid minnas Värnamo så. Få glada saker finns, som vänner man träffar alldeles för sällan, men som ändå bara finns där. Det är fint, det är kärlek på ett bra plan. Vi fikar, dricker kaffe som aldrig förr och allt är som vanligt.
Hemma i det gula huset är allt som vanligt även här. Hunden är förstås centralpunkten och vi andra kommer lite i andrahand. Men hunder är söt, det är inte vi pojkar. Hunden vinner alltid på poäng, den är tyst, kissar inte speciellt ofta inomhus, den springer efter mamma vad nu än mor sysslar med. Är mamma och handlar ligger hunden pliktskyldigt och väntar vid dörren tills mor kommer hem igen. Då flyger vovven fram som en pil genom hallen och tillbaka. Jag tror inte det är speciellt kul att vara hund. Antar att de inte bryr sig om det ändå, ett soft liv har de nog. Vi har tagit några kvällspromenader, hunden och jag. Jag röker, hunden bajsar i andras trädgårdar, fair deal tycker jag.
Familjen, även den är kvar. Fast visst händer det lite saker. Äldste bror flyttar till Kanada om åtta dagar, minste bror håller på och tar körkort och näst yngste bror står i den stora livsvalskrisen. Var jag själv står vet jag inte riktigt. Här glider jag mest runt, försöker slippa så mycket städande och andra liknande ting.
Vad ville jag få säga med den här texten? Inte speciellt mycket, ville mest låta tangenterna få dansa över bordet lite. Ingen kommer ändå att läsa den här bloggen på julafton så vad gör det? Nej, mest av allt vill jag nog ha söndagkväll, men det är fem hela långa jävla dagar tills dess. Fram tills dess blir det familj, släkt och vänner i olika former i olika berusningsgrader.
God jul önskar jag
/Grinch Sune
PS. Påväg in till Värnamo ikväll när jag skulle hämta min lillebror på hans jobb så hörde jag en liveupptagning med Mange Schmidt. Och när de körde hans senaste hit, "Inget att förlora", var jag tvungen att byta till RixFM. Det lät som om någon höll på och slaktade grisar när de "sjöng" refrängen, fy fan säger jag bara. DS.
Kommentarer
Trackback
