Att komma hem ska vara som en schlager
Det är alltid något speciellt med att återvända hem. Att helt plötsligt se de småländska skogarna uppenbara sig utanför tågfönstret. Från storstadens anonyma central där alla springer som jagade utav Hin Håle själv, till att gå av vid Alvestas perrong. Sen tio minuter vidare till Växjö central och ut till de väntade föräldrarna som nu står själva när ungarna är utflugna. De har köpt en ny lägenhet tillsammans och påbörjat ett nytt liv utan att behöva tänka på mig och min syster hela tiden. Det känns snarare som om det är mina föräldrar som flyttat hemifrån och inte jag. Lille mamma och lille pappa har vuxit upp. Det är verkligen en ovan känsla att gå omkring i deras nya hus. Smaka på den, deras nya hus, inte vårat.
I dag är det faktiskt tre år och tre dagar sedan jag flyttade hemifrån för första gången. Trots detta är det lite ovant att besöka dem fortfarande, speciellt nu när min syster också har flyttat ut. Men vi bodde ändå tillsammans i arton år som en kärnfamilj. Mamma, pappa, syster, son och en tjock katt som hette Svartis.
Den gamle katten hade vi hela min uppväxt, men han dog strax efter jag flyttade ut. Jag minns det där telefonsamtalet under Emmabodafestivalen -05, Jens Lekman spelade "Maple Leaves"och Svartis hade dött. Jag minns att jag grät en stund, folk frågade vad det var jag var ledsen för. De trodde säkert att jag skulle svara något i stil med "min flickvän gjort slut" men förklaringen att jag grät över en död bonnkatt i stället gav mer förvånade blickar än empati. I dag har mor och far skaffat sig två nya katter som ersättare för Svartis, mig och syster. Den ene fick jag namnge och den heter Stefan. Han är både lat & döv. Den andre heter Missisippi och enligt min åsikt en osympatisk liten ond argbigga.
Det var mycket som förändrades under den Emmaboda- helgen, men nog om det. Nu är vi tre vuxna människor i det här huset och de vill säkert att jag ska montera upp IKEA-möbler till det svenska folkhemmet. Eller borra upp hål för tavlorna på väggen. Att komma hem ska vara som en schlager sägs det. Känns mer som en film tycker jag.
I dag är det faktiskt tre år och tre dagar sedan jag flyttade hemifrån för första gången. Trots detta är det lite ovant att besöka dem fortfarande, speciellt nu när min syster också har flyttat ut. Men vi bodde ändå tillsammans i arton år som en kärnfamilj. Mamma, pappa, syster, son och en tjock katt som hette Svartis.
Den gamle katten hade vi hela min uppväxt, men han dog strax efter jag flyttade ut. Jag minns det där telefonsamtalet under Emmabodafestivalen -05, Jens Lekman spelade "Maple Leaves"och Svartis hade dött. Jag minns att jag grät en stund, folk frågade vad det var jag var ledsen för. De trodde säkert att jag skulle svara något i stil med "min flickvän gjort slut" men förklaringen att jag grät över en död bonnkatt i stället gav mer förvånade blickar än empati. I dag har mor och far skaffat sig två nya katter som ersättare för Svartis, mig och syster. Den ene fick jag namnge och den heter Stefan. Han är både lat & döv. Den andre heter Missisippi och enligt min åsikt en osympatisk liten ond argbigga.
Det var mycket som förändrades under den Emmaboda- helgen, men nog om det. Nu är vi tre vuxna människor i det här huset och de vill säkert att jag ska montera upp IKEA-möbler till det svenska folkhemmet. Eller borra upp hål för tavlorna på väggen. Att komma hem ska vara som en schlager sägs det. Känns mer som en film tycker jag.
Kommentarer
Trackback
