Britter med bollar
Våran gode vän Perry har i en lång kommentar önskat om en genomgående analys av framförallt Champions League-slutspelet som igår brutalt hänvisade Liverpool till förlorarnas bänk och konstaterade att Manchester United möter Chelsea i finalen. Jag bringar klarhet i det här att mina texter om fotboll (om det gäller svensk eller brittisk) är oerhört subjektiva. Mitt hjärta är hos United och har varit så sen 1994. De tre andra lagen i det brittiska toppskiktet har jag inte mycket till övers för.
Mest hatar jag Chelsea, helt klart. Ett lag utan själ men med en snorrik ryss som köper ihop ett topplag för att leka med. Vissa påstår att laget visst har själ i form av mittbacken John Terry och Frank Lampard. Lampard är en lipig jävel som mest verkar bry sig om att få högre lön, plus att han är skolad i West Ham. Vad han gör på planen vete gudarna men någon gång träffar han bollen rätt och gör mål. John Terry har genom åren tillhört Chelsea och verkar så förbli, så även han tjänar ett antal miljoner i veckan tack vare Roman, om det inte vore för Roman skulle nog varken Lampard eller Terry förbli i Chelsea, tro mig. I övrigt är laget något ihopplock för tre miljoner. På vänsterbacken har vi ytterliggare en girigbuk, Ashley Cole, vars största intressen verkar vara att bedra sin fru och supa till det. Han lämnade sitt Arsenal, som skolat honom, för miljonerna i Chelsea. Jag kan bara gissa hur mycket Gunners-lirarna hatar honom. Mera Chelsea då. På topp lirar den där Drogba vars största talang är att ligga på gräset, ibland gör han dock bra saker och jag erkänner att bättre targetplayer är svår att hitta. Mittfältet är ett misch-masch av tyskar, britter, fransmän, ivorianer och gud vet vad. Ballack, antagligen den fulaste fotbollspelaren efter Oliver Kahn, förstår jag mig inte riktigt på, vad gör han på plan? Fasta situationer eller nått, för mig står han för tråkfotboll. Okej, nu ska vi inte hänge oss allt för hårt i personangrepp, kort och gott ett lag utan själ med en medgångspublik och en tränare som inte vet vad 4-4-2 är för något.
Näst efter Chelsea kommer Arsenal på min hatskala. Det har med historiska händelser att göra. På 90-talet stod kampen om ligan oftast mellan Arsenal och Man Utd vilket leder till att vissa sorger framkallade av just Arsenal. Rent fotbollsmässigt är jag inte lika negativt inställd till Arsenal. De är ett spelande lag som i sina bästa stunder är så underbara att skåda. Fabregas, killen är 87:a och är redan en av världens bästa mittfältare och spelfördelare. Jag beundrar tränaren Wenger som vågar släppa iväg rutinerade spelare och bara satsa på unga spelare, han har ett mod och tålamod som saknas i dagens fotboll. Att Arsenal tillåter Wenger att hålla på som han gör är beundransvärt, all cred för det. Men trots deras fina fotboll hatar jag dom, det kan inget i världen ändra på. Fotboll är hat och kärlek, så länge man kan hålla hatet inom sig själv.
Så Perry, redo. Liverpool. Vad ska man säga om Liverpool. Är det ett lag eller är det en man? Steven Gerrard, mannen som är Liverpool. En spelare som blev erbjuden en ofantlig summa ryska oljemiljoner och var nära att ta i betet. Men till skillnad från Ashley Cole lät Steven hjärtat bestämma och han skulle aldrig kunna komma hem till Merseyside igen om han svek sitt älskade Pool. Istället blev han en figur för Liverpool, en man vars namn kommer sjungas på Anfield så länge den finns kvar (typ 2-3 år). I Gerrard har laget ett hjärta, i målet står Pepe och flaxar. På topp har 330-miljonersmannen Fernando Torres överraskat varenda fotbollsförståsigpåare och dunkat in 31 mål under sin debutsäsong, inte dåligt alls. På mitten springer Mascherano och jagar livet ur motståndarnas spelfördelare. Förstås måste vi nämna Anfield Road, hemmaarenan för Liverpool. Varje gång innan och efter match sjungs den klassiska hymnen "You'll never walk alone". Får gåshud varje gång jag hör den. Om ni undrar varför jag inte uttrycker mer hat över Liverpool är av den enkla anledningen att de sällan har satt käppar i hjulet för United, de har aldrig räckt ända fram i ligan de senaste 15 åren. Däremot är de ett lag som trivs i CL. Finalen 2005 mot Milan är den bästa fotbollsmatch jag sätt, hur många gånger stannade ditt hjärta den matchen Perry? Där pratar vi fotboll när den är som bäst.
Sådär, då har ni en bakgrund och lite åsikter kring brittisk fotboll. Vi går vidare mot stundande final i CL och slutspurt i ligan. Bägge står mellan United och Chelsea. I ligan har lagen samma poäng men Utd en bättre målskillnad. Två matcher återstår och United möter West Ham hemma och Wigan borta, det här är matcher som ska vinnas, annars är det tjänstefel. West Ham kan vara lite kinkiga, men de ska besegras och om det blir poängtapp mot Wigan, då ska jag allvarligt fundera på ett fönsterhopp. Chelsea däremot möter Newcastle borta, det låter som en mindre rolig uppgift men långt ifrån omöjlig. De avslutar sedan hemma mot Bolton, en vinst där är kalkylerad. Så enligt kalkyl tar United hem ligan.
Däremot Champions League-finalen är ett öppet drama med en utgång jag ej vågar tippa. Chelsea har fördelen av att matchen spelas på hemmaplan, i Moskva. Vår gode Perry tror det blir en fråga om vem av Drogba och Ronaldo som filmar till sig en straff först. I den matchen vinner nog Drogba. Att Ronaldo faller lätt vet alla domare om och därför är det svårt för honom att få straff. Däremot Drogba som med sin vältränad kropp ser ut att kunna ta en närkamp men skenet bedrar, han faller så fort Vidic kommer och andas i nacken på honom. Vad jag ser framemot är duellen Ashley Cole vs. Ronaldo. Jag tänker njuta varenda gång Ronaldo rullar upp bedragar-Cole på läktaren så kan han stå där, lille Ashley, med kuken i ena handen och spritflaskan i andra och skämmas. Vad United saknar är en huvudspelare på topp. Att Rooney och Tevez ska ha en chans mot Terry och Carvalho i luftrummet är inte troligt. På mitten undrar ni förstås, vad händer där? Kommer inte Ballack-Makelele-Lampard köra över Uniteds mitt. Icke troligt säger jag. Paul Scholes (Uniteds hjärta ihop med Giggs och Neville) som äntligen får spela sin CL-final kommer inte spilla tid på artigheter. Minst ett knäckt ben kan jag utlova och Carrick kommer utan problem jaga skiten ur Lampard, inga svårigheter. Men med Sir Alex vet man aldrig vilken uppställning han kommer spela med. Blir det en 4-4-2 betyder det att United kommer spela för att vinna. Bjuder rödnäsan på en 4-5-1 blir det antagligen en mera låst och kontrollerad match. Chelsea spelar ju tråkfotboll, som vi alla vet. Jag hoppas och tror att United vågar spela brallan av Chelsea, det är ingen omöjlighet. Hur det går, det vet endast Sir Alex och Simon Bank tror sig veta, men han har fel. Han borde ägna sig åt att hylla Henrik Larsson istället.
Och vilka brittiska fotbollspelare som är kuk- respektive penismän, det kommer i ett separat videoinslag, vi lovar
Mest hatar jag Chelsea, helt klart. Ett lag utan själ men med en snorrik ryss som köper ihop ett topplag för att leka med. Vissa påstår att laget visst har själ i form av mittbacken John Terry och Frank Lampard. Lampard är en lipig jävel som mest verkar bry sig om att få högre lön, plus att han är skolad i West Ham. Vad han gör på planen vete gudarna men någon gång träffar han bollen rätt och gör mål. John Terry har genom åren tillhört Chelsea och verkar så förbli, så även han tjänar ett antal miljoner i veckan tack vare Roman, om det inte vore för Roman skulle nog varken Lampard eller Terry förbli i Chelsea, tro mig. I övrigt är laget något ihopplock för tre miljoner. På vänsterbacken har vi ytterliggare en girigbuk, Ashley Cole, vars största intressen verkar vara att bedra sin fru och supa till det. Han lämnade sitt Arsenal, som skolat honom, för miljonerna i Chelsea. Jag kan bara gissa hur mycket Gunners-lirarna hatar honom. Mera Chelsea då. På topp lirar den där Drogba vars största talang är att ligga på gräset, ibland gör han dock bra saker och jag erkänner att bättre targetplayer är svår att hitta. Mittfältet är ett misch-masch av tyskar, britter, fransmän, ivorianer och gud vet vad. Ballack, antagligen den fulaste fotbollspelaren efter Oliver Kahn, förstår jag mig inte riktigt på, vad gör han på plan? Fasta situationer eller nått, för mig står han för tråkfotboll. Okej, nu ska vi inte hänge oss allt för hårt i personangrepp, kort och gott ett lag utan själ med en medgångspublik och en tränare som inte vet vad 4-4-2 är för något.
Näst efter Chelsea kommer Arsenal på min hatskala. Det har med historiska händelser att göra. På 90-talet stod kampen om ligan oftast mellan Arsenal och Man Utd vilket leder till att vissa sorger framkallade av just Arsenal. Rent fotbollsmässigt är jag inte lika negativt inställd till Arsenal. De är ett spelande lag som i sina bästa stunder är så underbara att skåda. Fabregas, killen är 87:a och är redan en av världens bästa mittfältare och spelfördelare. Jag beundrar tränaren Wenger som vågar släppa iväg rutinerade spelare och bara satsa på unga spelare, han har ett mod och tålamod som saknas i dagens fotboll. Att Arsenal tillåter Wenger att hålla på som han gör är beundransvärt, all cred för det. Men trots deras fina fotboll hatar jag dom, det kan inget i världen ändra på. Fotboll är hat och kärlek, så länge man kan hålla hatet inom sig själv.
Så Perry, redo. Liverpool. Vad ska man säga om Liverpool. Är det ett lag eller är det en man? Steven Gerrard, mannen som är Liverpool. En spelare som blev erbjuden en ofantlig summa ryska oljemiljoner och var nära att ta i betet. Men till skillnad från Ashley Cole lät Steven hjärtat bestämma och han skulle aldrig kunna komma hem till Merseyside igen om han svek sitt älskade Pool. Istället blev han en figur för Liverpool, en man vars namn kommer sjungas på Anfield så länge den finns kvar (typ 2-3 år). I Gerrard har laget ett hjärta, i målet står Pepe och flaxar. På topp har 330-miljonersmannen Fernando Torres överraskat varenda fotbollsförståsigpåare och dunkat in 31 mål under sin debutsäsong, inte dåligt alls. På mitten springer Mascherano och jagar livet ur motståndarnas spelfördelare. Förstås måste vi nämna Anfield Road, hemmaarenan för Liverpool. Varje gång innan och efter match sjungs den klassiska hymnen "You'll never walk alone". Får gåshud varje gång jag hör den. Om ni undrar varför jag inte uttrycker mer hat över Liverpool är av den enkla anledningen att de sällan har satt käppar i hjulet för United, de har aldrig räckt ända fram i ligan de senaste 15 åren. Däremot är de ett lag som trivs i CL. Finalen 2005 mot Milan är den bästa fotbollsmatch jag sätt, hur många gånger stannade ditt hjärta den matchen Perry? Där pratar vi fotboll när den är som bäst.
Sådär, då har ni en bakgrund och lite åsikter kring brittisk fotboll. Vi går vidare mot stundande final i CL och slutspurt i ligan. Bägge står mellan United och Chelsea. I ligan har lagen samma poäng men Utd en bättre målskillnad. Två matcher återstår och United möter West Ham hemma och Wigan borta, det här är matcher som ska vinnas, annars är det tjänstefel. West Ham kan vara lite kinkiga, men de ska besegras och om det blir poängtapp mot Wigan, då ska jag allvarligt fundera på ett fönsterhopp. Chelsea däremot möter Newcastle borta, det låter som en mindre rolig uppgift men långt ifrån omöjlig. De avslutar sedan hemma mot Bolton, en vinst där är kalkylerad. Så enligt kalkyl tar United hem ligan.
Däremot Champions League-finalen är ett öppet drama med en utgång jag ej vågar tippa. Chelsea har fördelen av att matchen spelas på hemmaplan, i Moskva. Vår gode Perry tror det blir en fråga om vem av Drogba och Ronaldo som filmar till sig en straff först. I den matchen vinner nog Drogba. Att Ronaldo faller lätt vet alla domare om och därför är det svårt för honom att få straff. Däremot Drogba som med sin vältränad kropp ser ut att kunna ta en närkamp men skenet bedrar, han faller så fort Vidic kommer och andas i nacken på honom. Vad jag ser framemot är duellen Ashley Cole vs. Ronaldo. Jag tänker njuta varenda gång Ronaldo rullar upp bedragar-Cole på läktaren så kan han stå där, lille Ashley, med kuken i ena handen och spritflaskan i andra och skämmas. Vad United saknar är en huvudspelare på topp. Att Rooney och Tevez ska ha en chans mot Terry och Carvalho i luftrummet är inte troligt. På mitten undrar ni förstås, vad händer där? Kommer inte Ballack-Makelele-Lampard köra över Uniteds mitt. Icke troligt säger jag. Paul Scholes (Uniteds hjärta ihop med Giggs och Neville) som äntligen får spela sin CL-final kommer inte spilla tid på artigheter. Minst ett knäckt ben kan jag utlova och Carrick kommer utan problem jaga skiten ur Lampard, inga svårigheter. Men med Sir Alex vet man aldrig vilken uppställning han kommer spela med. Blir det en 4-4-2 betyder det att United kommer spela för att vinna. Bjuder rödnäsan på en 4-5-1 blir det antagligen en mera låst och kontrollerad match. Chelsea spelar ju tråkfotboll, som vi alla vet. Jag hoppas och tror att United vågar spela brallan av Chelsea, det är ingen omöjlighet. Hur det går, det vet endast Sir Alex och Simon Bank tror sig veta, men han har fel. Han borde ägna sig åt att hylla Henrik Larsson istället.
Och vilka brittiska fotbollspelare som är kuk- respektive penismän, det kommer i ett separat videoinslag, vi lovar
Kommentarer
Trackback
