En dålig människa
Vissa saker i min bostad får mig ibland att känna, "Mattias, du är en dålig, osund människa". Ett moment som leder till vissa funderingar är när jag står ute i min egna personliga "rökruta" på bakgården och njuter av mina älskade Kents. På samma bakgård finns en entré till ett gym och entré till vårat hus. Där står jag på kvällarna i lugn och ro med en rykande cigarett i näven. Då vandrar det allt som oftast förbi en eller gärna två gymbesökare. De ser så hurtiga ut i sina träningskläder och med in vattenflaska i handen. Sen står jag där, sunkigt klädd i mjukisbyxor och ett par slitna espadrillos och blossar. Jag ser i deras i blickar att de genast känner sig som en bättre människa, en sundare människa. Där har de nyss avverkat ett hårt pass på gymmet och så när det kommer ut står världens mest otränade människa och röker. "Haha, han kommer dö när han är 45 och jag kommer bli minst 90 år" ser jag att de tänker. Vid utvalda tillfällen, det kan ske lite när som, kommer det även folk i huset som varit ute på joggingtur och pustandes andas ut efter några minuters fysisk aktivitet. Så står jag återigen där och förorenar mig själv. Gissar att jag bjuder alla dessa hurtigbullar på lite extra feel-good när de utfört sina exercisövningar i mänskligt självplågeri. Men jag bjuder så gott på det, jag gillar att bjuda på saker. Självklart ser jag lika föraktfullt tillbaka, det kan ni tro. Samtidigt som de får sin feel-good-kick av mig får de en mörk och uppgiven blick som bara kan tolkas med en sak, "idioter".
En annan sak som känns mer tagen ur valfritt avsnitt ur "Seinfeld" eller "Curb Your Enthusiasm" är från våra hissar. Särskilt när jag ska åka upp inträffar det saker. Som en rätt världsfrånvänd och osocial människa jag är uppskattar jag att åka hiss i fred. Om omständigheterna nu skulle gå så illa att jag måste dela hiss med någon kan jag med viss möda utstöta ett trött "hej", absolut inget mer. Men när jag mår som bäst är när jag står i hissen på bottenvåning och väntar på att dörrarna ska stängas. Ibland kommer det någon annan gynnare och får för sig att de ska dela hiss upp. Till min stora glädje brukar för det mesta dörrarna stängas igen innan de hinner in i hissen. Just i det ögonblicket känner jag en rätt stor tillfredställelse. Dels för att jag slipper dela hiss med någon som säkert bara ska till våning fem och det tar ju längre tid med mer stopp på vägen upp. Och för det andra så är det bara roligt att få jävlas med folk jag inte känner. Usch, vilken dålig människa jag måste vara, ohjälpsam och egoistisk. Men jag är i alla fall ärlig med det. Vi väl valda tillfällen kan jag faktiskt hindra dörrarna från att stängas igen så en stackars annan människa får audiens att åka med mig upp i hissen, det har hänt jag lovar. Då är det mitt dåliga samvete som får tala. Men allt som oftast brukar jag gömma mig i ett hörn och önska att jag slipper bli störd.
En annan sak som känns mer tagen ur valfritt avsnitt ur "Seinfeld" eller "Curb Your Enthusiasm" är från våra hissar. Särskilt när jag ska åka upp inträffar det saker. Som en rätt världsfrånvänd och osocial människa jag är uppskattar jag att åka hiss i fred. Om omständigheterna nu skulle gå så illa att jag måste dela hiss med någon kan jag med viss möda utstöta ett trött "hej", absolut inget mer. Men när jag mår som bäst är när jag står i hissen på bottenvåning och väntar på att dörrarna ska stängas. Ibland kommer det någon annan gynnare och får för sig att de ska dela hiss upp. Till min stora glädje brukar för det mesta dörrarna stängas igen innan de hinner in i hissen. Just i det ögonblicket känner jag en rätt stor tillfredställelse. Dels för att jag slipper dela hiss med någon som säkert bara ska till våning fem och det tar ju längre tid med mer stopp på vägen upp. Och för det andra så är det bara roligt att få jävlas med folk jag inte känner. Usch, vilken dålig människa jag måste vara, ohjälpsam och egoistisk. Men jag är i alla fall ärlig med det. Vi väl valda tillfällen kan jag faktiskt hindra dörrarna från att stängas igen så en stackars annan människa får audiens att åka med mig upp i hissen, det har hänt jag lovar. Då är det mitt dåliga samvete som får tala. Men allt som oftast brukar jag gömma mig i ett hörn och önska att jag slipper bli störd.
Kommentarer
Trackback
