Hur några rynkor gjorde en man glad

"Din ålder borde vara 31.7" stod det efter ett test på Vuxenpoäng.com.

Där har vi det svart på vitt. Jag borde inte kuska runt som en student, levandes några tusen som ökar på mitt csn-lån varje månad. Jag borde ha ett fast jobb, bo sambo med tryggheten. Fuck leva dolce vita, backpack, fester till soluppgången, pank första veckan i månaden. Fuck alla dessa valmöjligheter.
Jag vet inte hur många som är med mig, men jag är väldigt trött på att idealet i dag på skönhet och framgång är Sienna Miller i flug-solglasögon med en kaffe latte i handen. Såväl tretton som fyrtioåring söker sig dit. Att vara en twenty-something. Inte för att det är fel med antirynk-kräm och hårfärgning för att täcka över de första gråa hårstråna. Det är upp till var och en att bestämma hur de vill se ut. Men att skönheten ligger i Den Eviga Ungdomen och förnekandet av ens egen ålder. Att ge sken av att vara oförstörd, fläckfri, babylen.
Varför räknas man som ungdom tills man blåser ut trettio ljus på födelsedagstårtan? Jag längtar efter en inrutad vardag, något kontinuerligt och stadigt. Något att hålla fast i. Som svar på Jossans tal.

Jag vill bli en vuxen, rationell människa. Simon var namnet, lill-gammal var adjektivet. Rapporterandes ifrån skarven mellan ungdomen och vuxendomen. Förresten, när jag tittar mig själv i spegeln ser jag kring ögonen de första tecknen på ålder. Där har några små, fårade rynkor uppenbarat sig. Jag älskar dem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0