Svarte-Petter

Idag har jag lidit av en viss skrivkramp. Ibland sitter jag framför datorn och bara stirrar in i skärmen. Några ord kommer inte fram och då finns inget att göra. Vänta på bättre tider fungerar rätt bra för mig. Av erfarenhet vet jag att orden brukar komma så småningom. Dagen i övrigt har innehållit en del telefonerande med min flickvän, lite mat, lite läsning och en korpfotbollsmatch. Den matchen fick två ansikten ur en personlig synvinkel. I första halvlek gjorde jag debut som anfallare och firade detta genom att på sant Filippo Inzhagi-manér trycka in en retur samt att genom en taktiskt överhoppning av bollen förvirra motståndarförsvaret och friställa min lagkompis som på enklaste sätt gjorde ett mål. I andra halvlek blev det burvakteri för min del, släppte in ett skott som var välplacerat och sen med trettio sekunder får motståndarna straff (ej orsakad av mig) som de tillvaratar för att kvittera matchen till 3-3. Så jag glädjs åt mina egna offensiva bravader och grämer mig för poängtappen samt chansen att bli matchhjälte genom att ta den där straffen.

Minns att jag pratade igår om hur gärna jag ville se min flickvän som var på bal igår. Härmed tackar jag det allsmäktiga nätverket Facebook som idag har visat några bilder på henne. Och gud så vacker hon var sen, det var som att datorn började skjuta pilar mot mitt hjärta. Med dessa bilder på näthinnan känner jag att dagen är fullbordad och jag kan ta och krypa ner i sängen.