Svarte-Petter

Framme på Västkustet igen då.
Tågresan var lång men den gick att genomlida.
För första gången på länge kom jag fram när det fortfarande var ljust, var länge sedan jag fick glida in i Göteborg och faktiskt se hur det ser ut.
Men allt väl med det, ikväll sägs det vara någon slags fest ute i någon utav sockenbyarna härikring.
Annars är det rätt bedrövligt, men det är skolan.
Jag gråter mig igenom nätterna och på dagen fördriver jag alla hemska tankar med ett abnormt nikotin- och koffeinmissbruk.
Egentligen är det inte så svårt, bara ringa några samtal och sen skriva ner det.
Nu har jag tyvärr utvecklat ett hat mot telefonintervjuer, de blir så dåliga, usla rent ut sagt.
Varje gång intervjupersonen lyfter på luren tar min hjärna time-out och jag sitter där som ett fån.
Ibland lyckas jag hala ur mig några bra följdfrågor.
Svaren jag får blir aldrig till min belåtenhet, de blir alltid fel svar, eller felformulerat.
Varför fattar inte dom att dom ska svara som jag vill?
Va, vad är problemet?
Jaja, efter ett tar vi nya tag, jag känner att all skam börjar lämna kroppen.
Ju mindre skam, desto bättre går det.
Därför kan journalister vara lite knäppa, de saknar skam i kroppen och det är okej för mig.
Tyvärr har jag fortfarande för mycket skam kvar, det går i vågor men oftast har jag alldeles för mycket.
Ack, ack, ack.
Inte trodde jag att maj månad skulle vara den mest ångestladdade av alla månader.
Inte trodde jag att utbildningen skulle vara såhär.
På nätterna brukar jag bara bli förbannad på det, allt liksom, lärarna, deras metoder, upplägget, brist på praktik.
Då blir jag förbannad, riktigt arg så jag kokar.
Kokar och gråter, slår mig själv i skallen.
Allt, allt, allt.
I min enfald tror jag det är lättare när det är på riktigt.
När en artikel ska skrivas för en tidning, då kommer jag banne mig se till att få det gjort.
Nu är det bara skola, det är bara på låtsas känns det som.
Det finns ingen verklighet förankrad i utbildningen.
Visst håller vi på och gör en tidning, men tidningen är inriktad till interner på fängelse.
Så trots allas tjat om att det är på riktigt så känns det inte så.
Det blir en kvasigrej bara, jag skriver om något jag egentligen inte bryr mig om.
Bryr jag mig inte blir det ännu svårare att motivera bort skammen.
Kanske är jag för lat, för odisciplinerad eller så är det bara overkligt.
Att låtsas leka journalist som vi gör, det känns inte bra, det känns skamfullt.
Bara skam, inte på riktigt, pajas.
Bryr mig gör jag ju uppenbarligen eftersom jag mår piss av det.
Piss, urin och avföring.
Trots att jag bryr mig har jag svårt att ta tummen ur röven, jag vill sitta kvar i min skyddade värld framför datorn.
Tar jag ut tummen kommer all skit tror jag, det gör det säkert inte, men jag tror, tro är viktigt.
Just nu har jag ingen tro på någonting, allt kan barka åt fanders.
Eller så går allt bra, jag vet ju inte riktigt.
När jag inte vet, då skriver jag knäppa saker här.
Nu skriver jag knäppa saker.
Hur ser det ut, här kommer ett stort jävla textsjok, bara text, ogenomtänkt text.
Det ser ut som jag fått orddiaré.
Fingrarna bara tar över och skriver.
Bara text, text, text.
Men den här bloggen ska roa, den ska underhålla till viss del, den ska väl förmedla något, den vill gärna vara smart, den önskar att den hade mer och säga ibland.
Idag har jag inget av det att säga, jag har bara det här.
Rakt och ärligt.
Det är inte smart, det är inte roligt, det förmedlar ingenting.
Eller det kanske det gör, ett sorts budskap om att det inte står rätt till ibland, eller att jag kanske är på fel spår.
Så tänker jag ofta det senaste dygnet, den senaste veckan.
"Du har valt fel Mattias".
Ibland håller jag med, det här är inte jag.
Men samtidigt vill jag inte ge upp, innerst inne är det ju det här jag vill.
Jag är bara svag i motgång, skör som en sytråd.
Varje dag tror jag tråden ska brista.
Än är den inte av, tror bara att den blir smalare för var dag.
En tidsfråga innan den brister.
Kan ske ikväll, imorgon, nästa vecka eller veckan efter det.
Håller den terminen ut är det gott.
Då ska jag hem till Småland, hata världen och bli hel igen.
Komma tillbaka som en ny man, eller åtminstonde hel.
Tycker synd om min flickvän.
Hon får dras med mig när jag blir knäpp.
För det mesta försöker jag låtsas som ingenting.
Jag bygger upp murar kring det här, vågar inte riktigt visa mig så svag som jag är.
Då och då spricker muren och jag faller ihop.
Eller överdriver jag?
Är det bara skola?
Jag kan inte ta saker så lätt, jag tar allting på liv eller död.
Bra eller dåligt?
Bra eller anus?
Anus, ett spännande ord.
Eller böjningen analt.
Karin berättade en rolig sak.
Hon skulle skriva ner så många ord på "A" som hon kunde.
Det första ordet hon skrev var "analt".
Hon visste först inte var det kom ifrån.
Sen var hon hemma hos mig och förstod.
Det var från männen bakom den här bloggen.
Vi är två lustiga pojkar jag och Simon.
David hade en utläggning om oss.
Det var roligt att lyssna på, han sa saker jag aldrig tänkt på men som stämde bra in.
Visst börjar det bli bättre.
Men kontentan var att jag är lite av en skitstövel ibland.
Utan att jag tänker på det är jag en skitstövel ibland.
Tror jag, jag överdriver kanske igen.
Jag är bra på att överdriva saker.
För bra för mitt eget bästa och möjligtvis andra i min närhet.
Oroar mig för saker jag inte borde.
Jag och Frida, vi är sådana, likadana.
Vi har nog fostrat varandra in i det där.

Nehe, nu blev det mycket här på en och samma gång. Nu ska jag droga mig och piska mig med oxpiskan. Sen ska jag försöka haffa någon polischef och juristprofessor.