Svarte-Petter

Vemodet börjar bli lite av dagens ämne här. Frida håller på och packar ihop sina saker, imorgon flyttar hon sina saker härifrån och ger sig ut på nya äventyr här i världen. Det kommer bli tomt därinne, det blir lite tomt i hjärtat. Visst har det inte fungerat friktionsfritt, det gör det ytterst sällan när man bor ihop. Allt som oftast är det mina upptåg som inte riktigt gått hem i alla lägen. Men nu har vi bott ihop i över nio månader, man har vant sig, det är vardag att Frida går upp lite efter klockan sju, duschar och gör inte så mycket oväsen. Kvart över åtta smäller hon igen ytterdörren och låser efter sig. Ibland vaknar jag, ibland gör jag det inte. Vaknar jag somnar jag om efter två sekunder, jag är helt enkelt van vid det. Så det ä en trygghet som rycks bort från mitt livsträd. På många sätt känns det bara hemskt, livet har sin gång och saker blir sällan som man tänkt sig.

Läser en rätt vemodig bok för tillfället, "Too Fast For Love" av Inde&Kellerman. Inde skriver och Kellerman tecknar. Inde har det inte lätt, det är svårt. Jag mår lite dåligt, känner igen mig lite för bra för att det ska vara nyttigt och heta mig.

På andra sätt börjar jag tänka knäppt. När jag står på bakgården tänker jag mina tankar i bokform. Registrerar det jag ser och transkriberar seendet till textform. Iaktar allt och funderar hur jag skulle forumela det bäst i skriven form. Är detta ett normalt beteende?

Snart ska även jag börja packa ihop saker. Göra mig redo för sommaren i Småland. Lämna drömmarnas stad för tryggheten, tråkigheten och staden fyllt av allt jag inte vill ha. En del ska med till Småland, annat ska gömmas undan i förråd och hemliga lådor. Jag hoppas jag överlever sommaren, jag borde inte skriva mer nu. Jag blir bara ledsen av allt, allt, allt. Fan, fan, fan.