Dräparen

Under kvällens gång har jag bevittnat matchen mellan mitt älskade United och Aston Villa. Bortaplan och ett Villa som förra helgen gav Gunners en rejäl spark i ändan med en 2-0 vinst. När de tre andra lagen bland de fyra stora hade misslyckats med att göra mål under eftermiddagen var det som upplagt för att ta igen några poäng på Pool och Chelsea. Men efter att ha sett många målrika matcher i Premier League de senaste veckorna var det dags för en recession i det. Villa-United slutade 0-0 och det sammanfattar matchen rätt bra. Inte för att den var dålig på något sätt. Däremot försvarade sig bägge lagen utomordentligt bra. Ronaldo ramlade ofta i bra frisparkslägen, fick några med sig, ännu fler var det som han inte fick. Det är alltid fifty-fifty i de där situationerna. Domarna måste vara väl medvetna om vad Ronaldo tänker när han löper in i den zonen. Rooney gjorde som vanligt något brilljant men tio gånger fler misstag, också det helt enligt skolboken. Nog om detta, istället ska jag presentera min absoluta favoritspelare i United. Ni som har några gissningar kan gissa nu. Svaret kommer här.



Nemanja Vidic, mannen med nummer 15 på ryggen. Bildar tillsammans med Rio Ferdinand ett utav världens bästa mittlås. Många rankar Rio som nummer ett, mycket möjligt att det är så. Spelar ingen roll, jag säger bara, titta på mannen. Han ser ju helt jävla livsfarlig ut, det ser ut som han äter barn till frukost och på fritiden leker med automatvapen. Och visst är det så att skenet sällan bedrar. På planen spelar han ofta väldigt fult, men dock med en sådan briljans att domarna sällan upptäcker något. Det är mycket dragningar i tröjor och armar. Däremot gör han inga idiotgrejer, typ sparkar ner folk helt i onödan. Nej nej, inte Nemanja inte. Han springer istället runt och glor på folk med sin alldeles iskalla och tomma blick, som om han vilken sekund ska vrida nacken av motståndaren. Jag njuter mer av att se Nemanja spela sitt försvarspel än när Ronaldo springer runt med sina överstegsfinter. Nemanja är en sådan spelare man älskar när han spelar för sitt eget lag, men står han på motståndarsidan skulle i alla fall jag dra mig både en och två gånger för att gå in i närkamp med honom. Och jag säger det igen, titta på blicken, bara titta. Där finns ingen medkänsla, det kan jag säga.

/Sune

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0