Svarte-Petter

Under den gångna helgen som var, på Emmabodafestivalen, hade redaktionen för den här bloggen ett litet symposium för att diskutera bloggens framtid. Det var inga upprörda samtal, inga knytnävar som försökte hitta ansikten utan ett lugnt och stilla samtal som lite då och då stördes av hjon som förpestade tillvaron med att spela barnprograms-låtar på deras bandare. Efter att ha avhyst hjonen och diskuterat fram och tillbaka kom vi alla fram till att det någonstans var dags att säga stopp. Den här bloggen blev som en långdragen sommarromans, i början var det oerhört intensivt. Sen kom hösten och nyhetens behag började avta. Genom den kalla vintern när det enda som fanns att göra var att blogga gick det fortsatt bra. Så kom våren och det började kännas olustigt, var det verkligen så här det skulle vara. Nu under sommaren har ni som följt bloggen märkt att inläggen istället för att dyka upp ett om dagen nu kommer med en veckas mellanrum. Man kan jämföra det med sommarromansens sista andetag, man har några våldsamma samlag men vaknar alltid upp med en fadd eftersmak i munnen morgonen efter.

Därför förkunnar vi nu, Svarte-Petter, att bloggadressen svartepetter.blogg.se är så gott som död. Ni ska inte ge upp hoppet helt, vi har sått ett litet frö som kanske kommer växa till sig. Vad det frö blir kommer vi presentera här om några veckor när hela redaktionen samlats i Stockholm igen för nästa symposium. Tills den dagen får ni försöka leva era liv utan oss, för här tar kärlekssagan slut.

/Svarte-Petter, inte din mamma