Svarte-Petter

Söndag och jag går med nerverna utanpå kroppen. Finner ingen ro utan river i med hår, kliar min skäggstubb och försöker lugna ned mig med dammsugning, diskning, rökning och tidningsläsning. Går inget vidare bra något utav det. Provar på och kommunicera med föräldrar, en timma kvar till matchstart. Skriva på bloggen, går sådär. Lyssnar på Eugene McGuinness och tycker det är rätt okej ändå. Men 17.00 bränner det iväg. Om du inte är en röd djävel så kan det vara svårt att förstå. Läget inför dagens batalj är rätt gynnsamt. Pool åkte på en poängförlust igår och tabellen som haltar något ser ändå positiv ut. På andra sidan idag, det blåa tsarlaget från London. Hemmamatch och allt som räknas är seger. Det är dags att visa att onsdagens cupförlust mot Derby egentligen var en träningsmatch. Nu är det banne mig dags att visa att det är vi som ska stå med bucklan i luften i maj. Höstens möten med de andra i "de fyra stora" gav endast en poäng, med sådana resultat blir det inga mästerskap. Om ni inte hajjat än så är jag bara jävligt nervös, och då menar jag på ett väldigt osympatiskt sätt. Skönt att jag är själv för tillfället.

Annat i sportvärlden är att Hammarby till 49 procent ägs av en homofobisk amerikan. Känns väl inte helt angenämnt att få det ingnidet i fejjan en bakfull söndagmorgon. Vad ska man göra med den informationen? Får väl gilla läget, men vad fan, det är inte okej, det är det inte.

Noterar med hjälp av diverse reportage att holländarna antagligen är världens mest ekonomiskt framgångsrika fotbollsland. De investerar i hyfsat billigt, utvecklar spelaren till stjärna och säljer sedan vidare, allt som oftast med en vinst som överstiger 300 procent. Klurigt folk de där gamla haschrökarna.

Nu är det dags att gå in i kokongen, vråla "Glory, glory Man United" och hoppas på frälsaren, jag säger 2-0 till oss, Ronaldo gör ett straffmål och Berbatov det andra.

/Sune

PS: Inne och utelistan kommer senare i afton, håll ut kamrater. DS

Idag var det en stor läsfest i DN. Först ledarsidorna, med Niklas Ekdal som hade en smart jämförelse av de senaste fem presidenterna i USA. Tacksamt nog målade Ekdal återigen upp en djävulsbild av George W Bush. Annat minnesvärt var vetenskapssidorna om evolutionen, huvudnyheten att Svenska kyrkan vek sig och slopat begreppet äktenskap för att ersätta det med det lite fegare make/maka. Inte så jättestor nyhet egentligen, men söndagstidningen ska inte innehålla huvuddelen nyheter, utan längre reportage. Söndagen är den morgon på hela veckan då jag faktiskt har tid att läsa tidningen.

Men jag har inte kommit till den bästa biten än. Hemma hos- reportaget i Usain Bolts föräldrahem.



Jag älskar framgångshistorier. Från den lilla bergsbyn i Jamaica där Bolt växte upp, där hans föräldrar fortfarande bor kvar, förklarar mamma Bolt att hemligheten i Usains framgångar ligger i hennes hemmagjorda jams.
Trots att Usain är dollarmiljonär arbetar hans pappa fortfarande i sin mataffär och hans mamma med att sy skoluniformer på verandan. Väldigt anspråkslösa människor som lär oss att pengar inte är allt.

Reportaget är bra för att man kommer nära människorna, även Usain själv som berättar att han köpt ett trumset och vill spela reggae- och hip hop. Långt från den genomkommersiella planekonomi som krävdes för att bygga upp OS i Kina. Men fortfarande är det under OS dramat peakade, då Usain sprang de där 100 metrarna på 9,69 sekunder. Det bevisar att framgång inte borde handla om rikedom eller var man föddes. Till skillnad från Blondinbella eller kungafamiljen. Usain Bolt är sin egen lyckas smed, som genom tur och hård träning lyckas gå till historien. Men samtidigt har inte pengarna förändrat så mycket. Det är helt fantastiskt att hans föräldrar har sina dayjobs och är nöjda med det. Att nöja sig med det man har är en underskattad egenskap.

Människor som har allt men kommer från ingenstans.
Jag är en sucker för framgångshistorier. När Usain återvänder hem från OS och köper datorer och betalar lärarlöner i sin gamla skola, då smälter hjärtat. Det är snällt, ofarligt men väldigt träffande. I Disneytfilmen Remember The Titans kämpar ett American Football-lag mot rasismen inom laget, som består av både svarta och vita spelare. Till slut överkommer de sina fördomar och fokuserar på det viktiga: att vinna. The Titans vinner också flera delstatsbucklor. Det är en Disneysaga där prinsessorna är utbytta mot idrottsmän. Och huvudbudskapet är inte få evig kärlek och besegra ondska. Men väldigt likt: För att vinna krävs hård träning och uppoffringar. Att vinna är också självändamålet, inte karriär, pengar eller något annat.

/Simons söndagspredikan.

• Kanadensarna hade en spelare som hette "Subban", viss bondkomik
• Kvällens ögonblick: Victor Hedman lägger ner korkad kanadenserare med vänsterhanden, som en fjäder
• Gillar inte att klaga på domarna, men inatt var det riktigt värdelöst, enögd som jag är
• Kanadensare verkar vara ett ytterst otrevligt hockeysläkte, både spelare som publik. Att bua ut en målvakt som blivit överkörd tre gånger är inte okej.
• Ändå svårt och säga att Sverige var det bättre laget, för det var vi faktiskt inte.
• Victor Hedman, blivande statsminister.

/Eder sportkommentator Sune

Kvällens United-match var allt annat än en njutbar upplevelse. Istället för en på förhand tippad storseger blev det en vandring genom dödsskuggans dal. Bollinnehavet för United var något över 100 procent men målen ville inte trilla dit. Inte förrens klockan slog över till 90 minuter då Michael Carrick får ett bra skottläge strax utanför straffområdet. Han drar till med vänstern, skottet ändrar riktning på en Sunderland-försvarare och tar i insidan på stolpen och rullar ut i banan. Och vem dyker upp där? Inte Rooney, inte Tevez, inte Ronaldo, inte Berbatov utan mittbacken och min hjälte som jag skrev om häromveckan, Nemanja Vidic. Han har tagit en löpning över hela planen för att hjälpa till i slutoffensiven. På något mirakulöst sätt lyckas han tamja löpningen så väl att han helt plötsligt står med öppet mål och bara har att skyffla in bollen, vilket han gör med briljans. Tack vare det målet kunde jag förlåta för en i övrigt rätt miserabel match.

På plattan står nu en Tikka Masala och till det kanske Glasvegas julskiva mån tro?

/Sune

Det händer ibland konstiga saker i fotbollens underbara värld. Av någon lustig anledning finns det oftast en domare inblandad i situationen. I detta klipp är det någon ung man som får för sig att prova lyckan på planen genom en löptur över det gröna fältet. Lyckan får ett abrupt slut när nummer fjorton väljer att lägga ett hederligt krokben för planlöparen. Vad som sedan händer är att domaren ger krokbensmannen rött kort för hans tilltag. Bara det är ju vrickat nog, men vad jag vill att ni tittar på i klippet är krokbensmannens frisyr. Vi har sett andra exemplar på flintisförnekare, typ Kennedy Bakirciuglu, men det här tar nog priset. Jag tänker seriemördare, vad tänker ni? (Kolla nu noga på nummer fjorton).

Visst känns det som att bajsa naken att se detta? Att något känns konstigt i ryggraden, men man kan inte sätta fingret på vad. En helt vanlig sportbild, och kung Henke som räddar dagen.

Henke Larsson lirar innebandy och är bra på det. That's some fucked up shit.

/Simon

Under kvällens gång har jag bevittnat matchen mellan mitt älskade United och Aston Villa. Bortaplan och ett Villa som förra helgen gav Gunners en rejäl spark i ändan med en 2-0 vinst. När de tre andra lagen bland de fyra stora hade misslyckats med att göra mål under eftermiddagen var det som upplagt för att ta igen några poäng på Pool och Chelsea. Men efter att ha sett många målrika matcher i Premier League de senaste veckorna var det dags för en recession i det. Villa-United slutade 0-0 och det sammanfattar matchen rätt bra. Inte för att den var dålig på något sätt. Däremot försvarade sig bägge lagen utomordentligt bra. Ronaldo ramlade ofta i bra frisparkslägen, fick några med sig, ännu fler var det som han inte fick. Det är alltid fifty-fifty i de där situationerna. Domarna måste vara väl medvetna om vad Ronaldo tänker när han löper in i den zonen. Rooney gjorde som vanligt något brilljant men tio gånger fler misstag, också det helt enligt skolboken. Nog om detta, istället ska jag presentera min absoluta favoritspelare i United. Ni som har några gissningar kan gissa nu. Svaret kommer här.



Nemanja Vidic, mannen med nummer 15 på ryggen. Bildar tillsammans med Rio Ferdinand ett utav världens bästa mittlås. Många rankar Rio som nummer ett, mycket möjligt att det är så. Spelar ingen roll, jag säger bara, titta på mannen. Han ser ju helt jävla livsfarlig ut, det ser ut som han äter barn till frukost och på fritiden leker med automatvapen. Och visst är det så att skenet sällan bedrar. På planen spelar han ofta väldigt fult, men dock med en sådan briljans att domarna sällan upptäcker något. Det är mycket dragningar i tröjor och armar. Däremot gör han inga idiotgrejer, typ sparkar ner folk helt i onödan. Nej nej, inte Nemanja inte. Han springer istället runt och glor på folk med sin alldeles iskalla och tomma blick, som om han vilken sekund ska vrida nacken av motståndaren. Jag njuter mer av att se Nemanja spela sitt försvarspel än när Ronaldo springer runt med sina överstegsfinter. Nemanja är en sådan spelare man älskar när han spelar för sitt eget lag, men står han på motståndarsidan skulle i alla fall jag dra mig både en och två gånger för att gå in i närkamp med honom. Och jag säger det igen, titta på blicken, bara titta. Där finns ingen medkänsla, det kan jag säga.

/Sune

Igår tog min storebror med mig på en hockeymatch. Efter en resa med pendeltåg och buss stod vi utanför ett gammalt hockeytempel som efter renoveringar och namnbyte nu kallas för Axa Sports Center. Södertälje, Sveriges egna New jersey och staden gud glömde. Vad vi gjorde där kan ni gärna få undra? Svaret blir rätt kort men kommer få en längre förklaring. Vi var där för att bejaka var rötter, vår medfödda kärlek till laget med fyra bokstäver som jag tror för alltid kommer binda samman banden mellan mig och mina bröder. När så våra liv har gått så vitt skilda vägar så finns alltid inristat i våra hjärtan, hur mycket man än kan tänkas förneka det hela.

Hockeyn är en sport som här i Stockholm är den fula kusinen från landet. I Stockholm är fotbollen den sport som gäller och så kommer det förbli. Därför blir hockeyn en utpost för råsvennebananen. Hockey är fulkutlur, sjaviga hårdrockslåtar i spelavbrotten, varmkorv med bröd i pausen och hem till TV4 efter matchen. Folk som går på hockey har ingen stil, bryr sig inte heller om det. De är nöjda med livet och kommer bli kvar ute i sina lite mindre städer. Att gå på hockey är för mig som att göra ett störtdyk rakt ner i en kultur där hockeyn är det enda som binder mig samman med övriga människor där. Därav blir hockeyn en fristad för mig, behöver inte känna någon som helst ängslighet över vad folk ska tycka om mig. Jag står i mitt hörn på bortasupportrarnas oskyddade läktare omgivna av människor som inte har en aning om vad jag är för människa och det hela känns väldigt tillbakalutat.

Hockeyn och framförallt Modo är inget jag valt att älska. Föds man i en stad där Gud heter Peter Forsberg med sina tolv klubbsvingande apostlar har blivit en symbol för staden Örnsköldsvik har man inget val. Sjukhuset där jag såg dagsljuset för första gången har även givit födsel åt ett femtontal NHL-proffs. Men resan fram har varit allt annat än en solskenshistoria. Första matchen uppe i Guds tempel (Kempehallen) var allt annat än positivt. Tror det var 1992, jag var således sju år. Modo bestod av ett gäng unga talanger med Peter Forsberg och Markus Näslund i spetsen. På andra sidan ett Färjestad med ett gäng äldre, luttrade NHL-stjärnor på väg att avsluta sina karriärer så som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Rundqvist. Matchen slutade med stortorsk 7-2. Vidare med åren verkade det inte bli så mycket bättre. Bitterheten grundlades redan säsongen efter då Gud med hans manskap krigade sig till en ledning i finalen med 2-0 i matcher mot Malmö. Tre matcher senare satt jag klistrad framför tv:n och fick se samme Gud knäcka klubban mot plexiglaset i utvisningsbåset och i direktsänd tv hota domaren med spö efter att ha förlorat tre raka matcher och ett efterlängtat SM-guld. Några månader senare var stadens stora son borta från Ö-vik för att erövra Amerika.

Min familj hade vid tiden för finalförlusten lämnat Ö-vik och hamnat mitt nere i djupaste Småland där var och varannan jäkel höll på Jerusalems HV71. Att vara Modoit var alltid bespottat och möttes sällan med någon större sympati. Trots några ordentliga mellanår i mitten på 90-talet där kvalserien inte var långt borta höll vi fast i tron om att SM-guldet skulle bärgas hem till Guds förlovade stad (inte Jönköping). Hoppet tändes igen av två rödlätta enäggstvillingar som var omöjliga att särskilja om det inte vore för deras tröjnummer och deras kvalitéer var förmågan att suga fast pucken i anfallszonen med ett snudd på telepatiskt samspel. Själva Elitserien bärgades hem i överlägsen stil och resan fram till finalen var en defilering. I finalen gick allt åt helvete som vanligt. Minns att jag efter slutsignalen efter femte och avgörande finalen satt och grät av förtvivlan. Var det någon gång vi skulle vinna så var det just det här året, men icke. Millenieskiftet kom och alla stjärnor spelade i NHL, ytterliggare två klara finalförluster betades av innan vi återigen fick känan doften av hopp och tro igen.

Inför säsongen 06/07 hade många av spelarna som under 90-talet var unga löften och gått vidare till NHL packat ihop Amerikaväskan och kommit hem till Ö-vik för att slutföra uppdraget de aldrig lyckades med, att bärga hem ett SM-guld. Grundspelet gick bra, att kvalificera sig till slutspelet var inga större problem. Väl där var det struligt hela vägen. Först Norrlandsderby i kvarten där allt avgjordes i Sudden Death i sjunde och avgörande match. Vi kunde andas ut, Kung Svartvadet fördes oss vidare mot mötet vi Modo-smålänningar bode fruktade och längtade efter. Det var semifinal mot HV71, rivalen numero uno för min del. Efter fem matcher ledde HV med 3-2, Modo kvitterade hemma i Ö-vik till 3-3 och ett avgörande skulle ske i Kinnarps Arena, Jönköping. Vi packade in oss i bilen, jag och mina två bröder plus en arbetskamrat med rätt sympatier för att med skräckblandad förtjusning bevittna matchen på plats. Efter att krutröken lagt sig stod ett nedslaget HV71 och kvar fanns våra hjältar från Norr med en ytterst skum slovakisk målvakt med namn Karol Krizan som hjälte tillsammans med Svarten, Sundström och Timander. Finalen mot Linköping svängde lite fram och tillbaka men i sjätte matchen fanns läge att ta hem guldet. Det var en lördag och jag hade jobbat hela dagen, fullkomligt utmattad låg jag i sängen och såg matchen. När slutsignalen gick och bucklan höjdes mot skyn knöt jag näven tyst för mig själv i min ensamhet samtidigt som gåshuden reste sig överallt på krippen och tänkte "äntligen, nu är det fullbordat".

När väl guldet var hemma trodde jag lite att hockeyn skulle falla tillbaka igen, att den rogivande effekten skulle få hockeyintresset att falna. Så blev inte riktigt fallet. Jag går inte på speciellt många matcher men varje kväll det varit match går jag alltid in på Aftonbladet och läser om matchen, ibland tittar till deras mål-för-mål under matchens gång. Förra året slutade som vanligt i sorg och besvikelse, antar att det var den himmelske Gudens sätt att visa att lyckan är alltig oerhört förgänglig.

Tillbaka till gårdagens besök i Södertälje. Jag trodde inte att en match mot seriens jumbo någonstans där serielunken tagit fart skulle röra upp speciellt mycket känslor. Ack så fel jag kunde ha. Efter en bedrövlig första period där det mesta såg mörkt ut började så laget resa sig i andra och med det väcktes supportersjälen upp till liv. Jag sjöng med i ramsorna, skrek obscena saker till domaren, exploderade vid målen och skrek Karol Krizans namn efter varenda superräddning han radade upp. Därför är det skönt att beblanda sig med folk som bara bryr sig om Modo, den enda jag kände där var min bror och han är exakt likadan, utom alla svärord. Så det var total inlevelse och visst kunde Viktor Hedman (killen är 17 bast, om vi bott kvar i Ö-vik kunde han gått i samma klass som min minsta lillebror) ha avgjort under ordinarie tid istället för sudden men glädjen vid vinsten var likt förbannat obeskrivligt skön. Och visst känner man sig stolt när hela laget åker bort till det hörn där vi bortasupportrar står och tackar för visat stöd.

Som avslutning får vi ta fram den gamla fina klyschan, "Det går att ta Mattias Sunesson ur Ö-vik, men man kan inte ta Ö-vik ur Mattias Sunesson".

/Mattias Sunesson, legitemerad hockeydåre

Trots mina Liverpool-sympatier måste jag tillägga att den vackraste versionen av "You'll Never Walk Alone" sjöngs utav Celtics-fansen den 11 mars 2004. Celtics mötte Barcelona och tidigare samma dag dog 190 människor i Madrid när fyra tåg sprängdes genom ett terrorattentat. Det här är Celtics hedrande av offren:



Slutet av videoklippet är om jag ska vara lite opartisk det vackraste jag hört.

/Simon

Trots att jag alltid har haft någonting emot Liverpool FC så reser sig alltid nackhåren när LFC:s alla fans stämmer upp i sången "You'll never walk alone". Det är oundvikligt från min sida, det bara händer. Så jag tycker vi inleder veckan med ovan nämnda sång. Och eftersom det är måndag bjuder vi på två versioner.


Gerry & The Pacemakers


Liverpool-Juventus (CL 2005). Notera en lite yngre Zlatan som dyker upp en kort sekvens. Som spelare måste det kännas jävligt bra att marschera in till de här tonerna.

Sitter och följer förhandsspekulationerna inför uttagningen av Sveriges startelva i kvällens möte. Jag bara skakar på huvudet och intalar mig själv, "jag ska inte titta, jag kommer bara bli förbannad". Daniel Andersson, defensiv mittfältare, hur i helvete ska det gå? Johan Elmander på topp, har nyss gjort comeback från en skada och är inte i närheten av storform. Varför inte våga prova en Marcus Berg som spottar in mål i Holland. Som offensiv mittfältare har vi en spelare som när han väl får spela i sitt klubblag gör det som vänsterback. Det på kanterna är det väl inte mycket att hurra för, eller Seb är enligt rapporter bäst i typ hela Championship, bland engelska sparka och spring-filosofer. Antar att Sverige inte har bättre manskap för tillfället. Allt annat än förlust är en överraskning, men just nu känns det lite konstigt att det faktiskt kan gå vägen. Kan danskarna spöa Portugal borta borde väl Sverige kunna klara av det hemma. Inte för att jag tror på det, tro är överskattat inom fotbollen.

I övrigt är det lugnt i lägenheten för tillfället. Jag och flickvän sov länge, slöar mycket och lite sånt. Snart kommer min bättre vän Simon hit för lite mat och öl innan det bär av till Gamla Stan för vad det nu kan tänkas bli. Puss puss

/Sune

Idag har Svarte-Petter swimteam varit i farten igen. Vi ökade på förra veckans fyrtio längder till femtio. Sen höll vi oss stenhårt till det. I början av simmandet försökte jag kohandla med Sune om vi verkligen skulle köra hela femtio längder (1250 meter) men där fick jag bara ett fnysande "har vi sagt femtio ska vi fan köra femtio" till svar.
Under marotonsimningen var det någon unge i simglasögon som hade bestämt sig för att inte följa den högertrafik alla vi andra hade i motionsbassägen. Tog själv och satte civilkuraget till handling och körde chickenrace mot ungen några gånger, slog i honom lite extra hårt på benet den sista gången, bara för att han skulle fatta att han får följa samma regler som alla vi andra. Idiot.
Under ärevarven började moralen vackla hos min längre hälft och det var Sunes tur att förhandla fram ett förkortat pass. Icke sa nicke och vi körde våra rundor till punkt och pricka. Inte en meter över eller under vad vi kom överrens om.
/Simon

Sune lägger in extra skrönor om simturen: Den unge pojken med simglasögon fick snabbt smeknamnet "ägget". När så ägget kommer farandes på fel håll förstås hör jag hur Simon väser "nu ska jag blockera ägget" och lägger sig snabbt rakt i kollisionskurs med ägget som i sista stund lyckas parera en krock medan Simon slänger blickar som säger "nästa gång tar vi med cementblocket!". /Sune

Efter att under ett års tid av fysisk träning i form av ölhävning, vinpimpling, whiskyprovning, kedjeräkning, tentasnusande och hissåkande ska redaktionen för Svarte-Petter idag utföra fysisk träning av det lite mera grundligare slaget. Efter att ha konsulterat våran personliga tränare bestämdes det efter ett kort redaktionsmöte att en simtur vore inte fel. Därav kommer kvällens arbete att bli försenat en aning då redaktionen lämpligen kommer befinna sig i Eriksdalsbadets bubbelpool. Slut på meddelande

Vem sa att korpfotboll var en dans på rosor? Så äro icke fallet för min del. Vaknade med blåmärken och värk i båda benen. Den första halvtimmen haltade jag runt i lägenheten som en skadeskjuten kråka och ojade mig själv. Först efter tre koppar korpsvart kaffe och tre cigaretter börjar kroppen så smått återhämta sig själv. Hur matchen gick kanske någon enstaka själ undrar. Jo, det ska jag säga er. Mitt lag, Press-Understöd (vi är journaliststudenter), har en förmåga att totalt dominera matcher, bomma tjugo klara målchanser och dra hem oavgjorda resultat trots massivt spelövertag. Igår var det totala motsatsen. Ett Press-Understöd, märkbart störda av sjukdomar och skador, kom till start och lät motståndarna föra matchen. Men en sådan effektivitet från vår sida har aldrig skådats under säsongen. Av totalt möjligen fem målchanser satt fyra utav de i mål. Motståndarna med ett markant spelövertag aldrig kom riktigt nära målet sysslade mest med att dynga skott från långt håll, vilket på en sjumannaplan är rätt festligt för målvakten (läs jag). Så mer än att styra undan långskott var det inte mer än att jag fick vittja nätet två gånger, men desto fler räddningar. I slutet av matchen blev irritationen på planen, framförallt från motståndarnas sida, större efter diverse tveksamma domslut. Det hela slutade i något gult kort, många hårda ord, hot och allmän otrevlig stämning. Lite trist men med tre poäng på väg hem kändes det ändå rätt okej.

Nu är mina cigaretter slut så jag drar till skolan, ska lämna in något jox och lite sådant. Vi hörs senare

/Sune

Efter lördagens landslagsantiklimax har vi hört röster som sagt att vi ska skrota det nya systemet. Mest har DN:s Johan Esk brassat på och föreslagit en återgång till det gamla systemet fast med ett annat spelarmaterial. Att Lagerbäck skulle använda sig av de spelarmaterial som Esk vill ha är högst osannolikt. Och innan kampanjen drar igång bör vi ha med i beräkningarna att Albanien pressade självaste Holland och de glada holländarna kom undan med blotta förskräckelsen med ett mål på överitd. Ett Holland som stundtals lekte bort både Frankrike och Italien under EM-slutspelet. Så dels underskattar vi motståndet vi mötte och dels har det gamla systemet visat sig inte räcka längre än till åttondelsfinaler i VM och en kvartsfinal i EM. Därför hoppas jag att Lagerbäck vågar fortsätta prova sig fram med nya 3-5-2 systemet. Givetvis med vissa förändringar så laget verkligen spelar 3-5-2 och inte 6-2-2 som det såg ut i lördags. In med offensivare krafter på kanten. Oskar Wendt höll inte måttet och Mikael Nilsson vete fan, antar att det inte finns bättre att uppbåda. En frisk Chippen hade nog inte varit helt fel (blir förvånad själv över att jag säger det). Som Hammarbyare vill jag givetvis se att Petter får chansen. Tror han skulle kunna fungera ypperligt som både en defensivare mittfältare eller på Kongo-Kims plats. Sen ber jag givetvis till gudarna att Zlatan får vara frisk nu, utan honom är vi inte mycket att hänga i granen.

På tal om fotboll ska jag själv iväg och spela lite, om vi får ihop ett lag vill säga. Division 18, here we go!

/Sune

På grund av vissa sömnproblem jag lider av har jag ännu inte kunnat somna. Tur var så har jag flyttat in tv:n på mitt rum igen så nattens första timmar har jag ägnat åt lite äkta testosteronsport, amerikansk fotboll. Stora män i fåniga hjälmar som springer runt och pucklar på varandra hejdlöst. Precis vad en liten soffpotatis som jag behöver. Faktiskt riktigt bra underhållning om jag får säga det själv. Sista minuterna var till och med oerhört spännande och upplösningen direkt tagen ur en amerikansk film. Laget som låg under och var nederlagstippade var tvungna att göra en touchdown i matchens absolut sista sekund. Och tro fan att de gör det också, så amerikanskt, så vackert. Så det avslutades med att stora män i fåniga hjälmar springer mit varandra hoppar upp i luften och slår sina bröst mot de andras. Amerikanerna vet då hur man gör sport, ingen jävla cricket här inte.

Nu återstår bara en cigg och sen försöka sova igen. Imorgon skola, fuck me.

Hem kommer man, klockan har ganska precis slagit fyra. Trots en utslängning från Spyan är ändå medvetandet vid liv. Bara koppla upp sig på Svt Play och titta på Jörgen Perssons semifinalmatch i pingis mot världsettan, en kines vid namn någonting typ Wang Hau. Att se denna 42-årige man gång på gång pressa denna världsetta är för mig imponerande. Att Jörgen inte vann spelar inte så stor roll, det är för mycket att begära. Men att han ändå bjuder upp till jämn kamp är gott nog. Jörgen är den enda svenska idrottaren som faktiskt imponerat på mig under detta OS, Sveriges sämsta någonsin sägs det. Det spelar ingen roll, jag bryr mig inte om medaljer, jag vill se bra prestationer. För mig är det Jörgen, även om han bara blir fyra är han ändå en stor hjälte, en alldeles för bortglömd hjälte, i skuggan av J-O. Om någon förtjänar ett erkännande så är det Jörgen, amen.

Då har jag antagligen upplevt något mycket stort i friidrottsvärlden. Den där flygande Jamaicanen fick äntlingen tummen ur röven och sprang som en gasäll över savannen. Fort gick det, fort som fan. Aldrig tidigare har någon löpt snabbare och det kändes lite mäktigt att ändå se spektakelt i realtid. Ett skönt avbrott i mina studier jag nu ska återgå till.

Jonas Björkman, hyfsat framgångsrik tennisspelare är väl kanske inte världens största profil. Visserligen minns jag hans imitationer av andra tennisspelare som rätt roliga och Brysselsteget är lite legendariskt. Men som vanligt blir det roligast när ett okontrollerat raseriutbrott bryter loss i den annars rätt lugne smålänningen Björkman. Bara titta och njut av den vackra småländskan.